Louise Belfrage - Samarbete betyder allt

Louise Belfrage är ordförande för Kod-Knäckarna och en av föreningens grundare. Hon vet att det finns mycket man kan göra för att förbättra skolsituationen för de barn som har svårt att lära sig läsa. Men för att lyckas måste vi samarbeta med varandra. Föräldrar och lärare behöver jobba tillsammans – för barnens skull.

Hon talar av erfarenhet. Louise Belfrage gick igenom samma process som många andra föräldrar när hennes, då 6-årige, son hade svårt att lära sig bokstäverna och knäcka läskoden. När sonen nått gymnasiet insåg hon att forskningen om dyslexi fortfarande inte hade nått in i skolans värld. 2004 startade hon därför Kod-Knäckarna, tillsammans med Suzanne Heimdal och specialläraren Eva Sjölund.

Tidig hjälp
Ju längre upp i skolåren barnen kommer, desto högre krav ställs på läsningen och svårigheter med läsningen påverkar alla ämnen. Därför finns det ingen anledning att vänta med insatser. Det handlar inte bara om ”ju tidigare desto bättre” – utan tidig hjälp kan vara avgörande!

–Alla barn som inte hänger med ska få ett åtgärdsprogram som är välstrukturerat och där man prickar av punkt för punkt. Den typen av listor är bra också för lärarna, det känns positivt att kunna pricka av och se förbättringarna.

Det är till stor hjälp om det finns ett värdeneutralt arbetsmaterial som föräldrar och lärare kan samlas kring. Louise säger att hon själv saknade det när hennes son kämpade med läsinlärningen. Hon vill underlätta mötet mellan hem och skola, så att de vuxna kring barnet ”drar åt samma håll”.

Med stöd av framstående forskare, kunniga pedagoger och andra experter har Louise genom Kod-Knäckarna tagit fram flera olika typer av arbetsmaterial, som kan användas både i skolan och i hemmet.

Ge inte upp
–Ge inte upp, även om det kan kännas hopplöst när ni inte får den hjälp ni behöver! uppmanar Louise Belfrage. Hon vet att det kräver tid, energi och uthållighet. Detta är också vad hon säger till föräldrar som känner att de saknar stöd från skolan.

–Gå runt problemet. Gå till nästa lärare eller prata med rektor. Det finns inget annat sätt. Man måste samarbeta. Annars är det barnet som drabbas. De barn som inte får hjälp från början ofta redan i förskoleklass känner att gapet till kompisarna blir allt större. Barnen förlorar tid – ett år, kanske mer? Hur ska de kunna ta igen den tiden? Och vems ansvar är det?

De barn som hamnar efter hanterar situationen på olika sätt. Några blir ännu tystare och håller sig undan i klassrummet. Andra tar ut frustrationen verbalt och fysiskt och söker bråk. Louise Belfrage hoppas att alla barn som behöver extra stöd, ska hittas innan det går så långt.

Hissa självkänslan!
–Med tidiga insatser behöver man inte hamna i läget att barnet tappar sin självkänsla. Gör barnet det, blir uppförsbacken ännu längre. Det gäller att hålla kvar motivationen hos barnet. Hjälp till genom att bryta ner uppgifterna till hanterbara bitar, visa barnet att det lyckas och kan.

Arbetet ska ske med mycket uppmuntran – och med valmöjligheter för barnet. Erbjud alternativa tidpunkter för övning, eller låt barnet välja vilken bok som ska läsas.

–Det ska vara lustfyllt!

Lärarnas kompetens är oerhört viktig, men det har också stor betydelse att föräldrarna föregår med gott exempel och blir ”läs- och skrivmodeller.”

–Visa att ni också läser böcker – att det är intressant, kul och viktigt. När barnen har tilltro till sin egen förmåga och de känner att läsningen lossnar – då finns det inga gränser för vad de kan göra, säger Louise.

The sky is the limit!